Att vara i en ständig mardröm

Vart börjar man berätta i 7 månaders helvete? För det har det varit sedan Johan fick sitt cancerbesked 14 januari. Kanske med ett ord. KRIG. Så beskrev en präst våran tid sedan januari efter vi försökt förklarat hur vi hade haft det. Han sa av det ni berättar har ni varit i det närmaste krigssituation man komma. Och han satte ord på det vi känt. Krig. Man har inte kunnat andas riktigt sedan januari. Har ständigt varit rädd och utsatt för otrolig psykisk press. Många kvällar har man legat i sängen med ett sånt adrealinpåslag och ångest att det känns som kroppen ska spricka. Varje morgon har man vaknat upp till en verklighet som är värre än någon mardröm som man någonsin haft. Vi har haft så mycket bisarra möten med läkare, motgångar, overkliga besked, otroliga smärtor för Johans del, ja listan kan göras lång. Känns som vi har blivit anfallen gång på gång under de här månaderna. Och man har aldrig kunnat förutse vilken sorts attack som ska komma. Aldrig.

Och det här är en bara del av vad vi som familj har känt. Johan då? Som var den som fick stå ut med alla smärtor och bakslag? Som har legat över 80 nätter på sjukhus? Som fick beskedet att det fanns inget att göra? Att han skulle dö.

Jag kan inte berätta helt hur Johan har känt. Det kan ingen. Mycket av sina svåraste känslor håller man nog för sig själv, för att man inte ens klarar av att säga orden högt. Kanske var det så för Johan. Kändes också som han ibland ville skona oss. För sån var Johan, han tänkte på andra. Men det är klart vi fått höra hur ont han har, hur illamående han är, hur orättvist att han drabbades och rädd. Hur gärna han ville leva livet. Leva livet fullt ut som han sa. Och att INGEN ska behöva ska gå igenom något sånt här.

Kärlek Hopp Styrka