onsdag 10 september 2014

Where words fail, music speaks

Igår kväll när jag var ut och gick med Ronja spelade jag Riptide med Vance Joy. Den får mig att tänka på sjukhustiden i Gävle. Den där allra sista sjukhussvängen i slutet av juli till augusti. Som jag egentligen inte har hunnit bearbeta ännu. När vi hela familjen befann oss på sjukhuset var det de finaste veckorna på hela sommaren. Var som ett hån mot oss och speciellt Johan. Min lillebror skulle ju vara frisk till sommaren. Det var det han drömde om själv. "Tänk dig en varm sommardag och man bara njuter. Kanske sticker och badar och man är FRISK" som han själv där i januari/februari. Men varken Johan eller vi fick bestämma något. Istället för att må bättre mådde Johan sämre. Istället för att gå på Persmässan som andra i hans ålder så fick Johan samma fredag en blodpropp i hela benet så han inte kunde gå på flera dagar och fick åka rullstol. Och det var bara en komplikation av många som hände under de där  två veckorna.
Helt helt galet var det.

Men tillbaka till låten. Jag började spela den lite för mig själv de få gånger jag satt på balkongen på sjukhuset och grät till den. Vet inte riktigt varför. Någon dag senare började Johan spela den också. Både mamma och jag tyckte det var jättejobbigt. Musik gjorde att allt blev ett extra steg jobbigt. Är så otroligt mycket känslor i musik. Dessutom var Johan lite yrig, han var otroligt dålig just då. Och mamma, pappa och jag var på helspänd. Men man ville vara stark för Johans skull. Och det behövs inte mycket för att man ska gå över gränsen, där man inte orkar vara stark. Så att Johan började spela den låten just då var väldigt tufft. Kommer inte ihåg hur jag hanterade det. Om jag gick på toan eller något. Bröt inte ihop vad jag kommer ihåg iallafall. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar