fredag 28 november 2014

Kärlek Hopp Styrka - Armbanden

Sedan en tid tillbaka finns det Kärlek Hopp Styrka - Armband att köpa. De kostar 120/150 kr att köpa och pengarna går till cancerforskning.


Det började som en liten grej. Jag hittade det här sättet att göra smycken med egna motiv och bubblor på nätet. Jag kom fort fram till att jag ville prova själv och få med Johans länk på något sätt.
Så föddes armbandet. Och jag var redan i början säker på att pengarna skulle gå till cancerforskning. På så sätt fick armbandet ett så mycket större betydelse och det kändes som något meningsfullt att göra mitt i all meninglöshet.

Släkt och vänner började köpa och där trodde jag det var stopp. Kunde aldrig tro att någon annan skulle vilja köpa armbandet men sedan spred det sig och allt fler ville köpa.
Det känns så himla fint att så många har köpt armbandet, ur flera aspekter:

Att vi tillsammans är med och bidrar till cancerforskningen. Så det som drabbade min lillebror inte ska hända i framtiden. Johan sa det så många gånger själv: INGEN ska behöva ha det som mig. Vi måste samla in pengar så forskningen kommer framåt.

Sedan tycker jag det är så fint att så många bär Johans armband, det betyder att han finns med på många människors armar. Att han inte borta på ett sätt utan är med i människors tankar.

Armbandet ger också mig, mamma och pappa något att göra. För det är vi tre som tillsammans sitter och tillverkar dessa armband, från att stansa ut Johans länk till att trä på pärlor. Jag hade inte klarat att gjort så här många armband utan dom <3 När vi gör armband måste vi för en stund fokusera på något annat och vi får vila lite grand i våra hemska minnesbilder som annars bara går runt i skallen. Men ångesten finns ju alltid med inuti en. Den sitter där jämt i kroppen. Men hjärnan får vila lite i allafall. Och vi tre TILLSAMMANS gör nåt som känns meningsfullt. Jag vet att Johan hade varit stolt över oss, eller är stolt över att vi tillverkar dessa armband. Jag önskar så att han hade fått sett dom.

Hittills har vi fått ihop över 15 000 kr från armbandsförsäljningen till cancerforskningen. En helt otrolig siffra. Och mer hoppas vi på. På söndag står jag och säljer armband och halsband på Pingstkyrkans julmarknad i Edsbyn från kl 13. Så kom gärna förbi om du/ni vill.
Armbanden finns också att beställa på Pingstkyrkan så kan man inte på söndag så kan man gå dit och skriva upp sig på en lista vad man vill ha färg, storlek m.m.


  Lite info om själva armbanden om man vill beställa:

* Armbanden finns i 6 olika färger
* Alla armband kan fås med hängande berlock eller icke hängande berlock
* Armbanden tål ej vatten
* Om man är osäker på storlek eller vill prova armbanden finns det ett gäng att prova på Pingstkyrkan i Edsbyn
* Beställ också gärna armbanden på Pingstkyrkan, det finns en beställningslista att fylla i där

Det finns även en variant av halsband att köpa. Det kostar 150 kr och ser ut såhär:










Stort tack till alla hittills som har köpt armbandet
och på sätt varit med och bidragit till cancerforskning!
Kärlek Hopp Styrka <3

onsdag 26 november 2014

Energi


Idag tog mamma, pappa, jag och Ronja en riktig långpromenad i solen. En promenad som gav lite energi. Vilket behövs så mycket nu. Hela november har varit så grymt tuff. Mycket säkert på grund av man tänker tillbaka på vad man befann sig på USA-resan förra året den här tiden.

Och ikväll har jag haft en fin vän på besök som också har gett mig lite extra energi. Så tacksam för de två sakerna idag som gjort att den här dagen har varit en bättre dag.

tisdag 18 november 2014

För ett år sedan - i ett annat liv

För exakt ett år sedan vid den här tiden gjorde vi i familjen och min sambo Johan våran livs resa. Vi åkte till USA för att fira pappa som fyllde 60 år. Vi var med om så otroligt mycket, vi hyrde bil och var till New York, Las Vegas, Los Angeles och San Francisco. Vi tänkte då att så här bra kan man inte ha det...

New York
Vi startade våran resa med New York där vi var i fem dagar. Vi shoppade en hel del. Kommer ihåg att vi på eftermiddagen en dag kom in på det jättelika varuhuset Macy's och hur energi tog slut på 3:e våningen. En utflykt var att åka färja för att se den kända frihetsgudinnan. Men som vi höll på missa för vi var fullt upptagna med att fota New York från vattnet. Mamma som var den enda som inte fotade fick skrika till oss att där är frihetsgudinnan. Men till vårat försvar så var statyn väldigt liten, inte alls som på film.
Vi var också på hockey på Madison square garden, Empire State Building och besökte mysiga Central Park. Där tog jag, min sambo och Johan en springtur sista dan i New York. Johan som fortfarande var jetlaggad kom och knackade på dörren kl 7 på morgonen och tyckte att nu var det dags att springa. Och sprang gjorde vi fastän det var kallt och började snöa. En riktigt härligt minne för jag alltid viljat tagit en springtur i Central Park.

Las Vegas/Grand Canyon
Senare samma dag bytte vi kylan och snön i New York och landade i Las Vegas. Här var det helt plötsligt sommar.  Pappa hade sagt innan att det inte skulle bli så jättelyxiga hotell men att i Las Vegas hade vi det bästa. Kommer så väl ihåg när vi svängde in med taxin till hotellet. Jag trodde taxin hade åkt fel. Var det lyxigaste hotellet jag hade sett. Var knappt så man vågade gå in där, hängde kristallkroner överallt och allt blänkte. Upp och byta om till kostym och klänning istället.
Las Vegas var helt galet med alla sina lyxhotell som hela tiden försökte överträffa varandra, ljushower och casinon.
I Las Vegas gjorde vi också utflykt en dag som hörde till resans bästa: Grand Canyon.
Var en helt makalös upplevelse. Känslan när man kommer ut från bussen som vi åkt med för att komma ända fram. 20 - 30 meter utanför bussen stupar det rätt ner i över 1 km. Och det är INGA skyddsnät och INGA varningsskyltar om att det kommer en avgrund. Mamma och jag blev så chockade och höjdrädda att vi började gråta. Så högt var det. Men efter ett tag vande man sig och såg det fantastiska landskapet och allt man kunde fotografera. Vi blev kvar och fotade tills de sista solstrålarna försvann och vi hann precis med sista bussen tillbaka (mamma var helt säker på att vi skulle missa sista bussen och bli kvar själva i mörkret). 
 
Los Angeles
Vi bilade sedan till Los Angeles där vi upplevde bland annat Santa Monica Pier och walk of fame. En utflykt som vi inte haft så höga förväntningar på men som vi tänkte att vi måste passa på medan man är i filmens stad var att göra ett besök på Universal Studio. Vi tänkte att vi är där några timmar men det blev en heldag, ända tills det stängde. Man fick se bakom kulisserna hur man gjorde specialeffekter, gå på 4D bio, se uppbyggda kulisser från kända filmer och serier. Och sist men inte minst många roliga åkattraktioner. Eftersom det var lågsäsong så var det inga köer. Så vi blev som barn på nytt och åkte och åkte. Hade ju varit paradiset om man varit liten, inga köer liksom!

San Francisco
Till sist hamnade vi i resans sista stad - San Francisco. För att komma dit hade vi åkt den kända highway one. Men vi hade varit lite väl optimistiska med tiden det skulle ta att åka den. Har aldrig varit med om en krokigare väg. Så vi fick blåköra sista dagen för att hinna till San Francisco. Hann knappt med att stanna och äta. Stressig dag och till råga på det pappas 60-årsdag som var anledningen till resan. Men vi lyckades tillslut komma fram till San Francisco. Väl där tänkte vi gå ut och äta något gott och fira pappa. Ny stad och noll koll på vart restauranger är så går vi och frågar i receptionen om tips. Såklart får vi träffa den otrevligaste amerikanen på hela resan. Hon säger att allt stänger halv tio på onsdagar (klockan var runt nio) och vi får inga tips på någon restaurang. Pappa säger att det går bra med Burger King men vi vägrar. Så vi går ut på gatan och frågar förste bästa person vi ser. Vi har tur och träffar världens snällaste kille som inte bara tipsar oss om restaurang utan också går och följer med oss till restaurangen. När vi får se vilken typ av restaurang det är så håller vi på smäller av. Det är en thairestaurang och vi har konstaterat tidigare på resan att pappa HATAR thaimat. Men vi har inte så mycket att välja på så vi går in. De håller på stänger köket och Johan ber, verkligen ber med händerna att vi ska få beställa mat och att vår pappa fyller år. Vi får det och som tur var maten hur god som helst. Pappa blev omvänd med thaimaten. Så det blev en bra födelsedag tillslut.

En väldigt kortfattad version av våran resa <3


Filmen här ovanför är en film från New York som Johan gjorde. Han hann aldrig lägga ut den på You Tube så denna film är ny. En till bit av Johan <3
 

Fler filmer från resan som Johan gjort finns här på youtube:

Los Angeles
https://www.youtube.com/watch?v=7_FZGojSo0M

Hearts Castle
https://www.youtube.com/watch?v=7_FZGojSo0M

Las Vegas/Grand Canyon
https://www.youtube.com/watch?v=YgvzwNI3uW8

Idag har däremot min hjärna svårt att ta in att vi för ett år sedan satte oss i planet och flög till USA. Vi fem. Det känns nyss och på samma gång som flera år sedan. Det var ett helt annat liv. Jag är en annan person och resten av oss också såklart. Och Johan kommer aldrig vara med på någon gruppbild mer. ALDRIG. Hur grymt får livet vara?

Ibland känns det som det var meningen att vi skulle komma iväg på den här resan. Att vi skulle få skapa alla dessa härliga minnen. Uppleva en resa som inte hör till vanligheterna. Få umgås tillsammans i flera veckor. Att vi skulle få ett sista bra minne av friska Johan. Vara som en riktig familj en sista tid och vara lyckliga. Innan allt brakade loss.

När vi var USA träffade vi väldigt mycket folk. Amerikaner är underbara, de pratar verkligen med alla och när som helst. Till och med när man står i toakön. Man hann aldrig fråga om hjälp nästan utan de frågade före om de kunde hjälpa oss. Kanske för vi såg väl ut som vilsna turister.
Ialla fall fick vi höra flera gånger att vi var en sån glad och härlig familj. Ord som var roligt att höra då men som gör ont nu. Är inte bara det som gör ont utan hela USA-resan. Hänger nog mycket ihop med att vi knappt hann bearbeta resan innan vi kastades i cancervärlden. 6 veckor efter vi kom hem fick vi beskedet att Johan hade cancer. Ett besked som inte gick att ta in. Johan cancer? Vi har ju nyss varit i USA? Johan har ju inte varit nå sjuk?


Men jag hoppas att vi någon i framtiden kan tänka på resan och le och minnas hur roligt vi hade. Att se Johans filmer utan att bryta ihop. Att se resan som den var, en resa för livet helt enkelt<3

 

fredag 7 november 2014

Ljuständning

Förra helgen var ljuständning. Pappa kom på att vi kunde placera ljusen så de bildade Johans länk. Så såhär fint lyste det på Johans grav förra helgen <3


Vi bad också kyrkan nere i Linköping att tända ett ljus för Johan. Johan jobbade bisarrt nog på en kyrkogård där nere i Linköping. Lika så har han jobbat flera somrar på kyrkan i Ovanåker. Det är så sjukt allt. Varje gång jag är på graven tror jag att Johan ska komma. Och skratta och skämta som han brukar. Men Johan kommer aldrig utan det är bara hans före detta arbetskollegor som man ser. När när ska man fatta helt vad som har hänt? Vad vi har varit med om?

 Det var otroligt svårt att vara tillbaka i kyrkan igen. Senast vi var där var på Johans begravning. När de räkna upp alla namn på de som gått bort under året så gjorde det ont i hela kroppen. Ångesten rev i en. Ville bara springa därifrån och lägga mig och försvinna från allt. Vill inte leva i den här verkligheten. Varför sitter liksom mamma, pappa, jag och min sambo i kyrkan? Vart är Johan? Vad är det som händer?! Har hänt?

De flesta som hade dött var minst 80 år. 80 år. Johan fick 23 år. Det är över 60 års skillnad. Helt helt galet. Varje gång jag inser hur lite tid Johan fick svindlar det i mig och gör ont på ett sätt som inte går att förklara. I dom stunderna finns det bara bitterhet, ilska och sorg. Inte ett spår av mitt vanliga jag. Jag vill egentligen inge ont men kan inte låta bli att tänka varför Johan drabbades och inte gammal person som levt ett helt liv. Så konstigt blir man i huvudet vissa stunder. 
Jag kommer så väl ihåg när vi skulle tillbaka till Gävle i maj, några veckor efter beskedet att det inte gick att bota Johan. Mamma, jag och Johan sitter i väntrummet på onkologen. Bredvid oss sitter en äldre tant och en sköterska. Jag hör sköterska säga till tanten - Då blir du utskriven och vi ses om att halvår.
Det var en sådan total krock i huvudet att höra det. Själv satt vi med domen att Johan inte skulle överleva och vi skulle ha möte med doktorn om det och om strålning som skulle bromsa tumörerna. Så totalt overkligt. Och så får man höra det precis innan det mötet. De ord som vi hade gjort allt för att få höra.
Johan du är friskförklarad. Vi ses om ett halvår.