Ett år av smärta

Idag har det exakt gått ett år. Ett år av smärta, rädsla, tårar, ångest och slutligen sorg.
Den 14 januari 2014 var dagen min lillebror ringde mig och berättade att han hade cancer.

Jag har så svårt att förstå att jag/vi har levt ett år i den här mardrömmen. Jag vet att jag efter första veckan var helt slut som människa. Man var full av ångest och rädsla. Jag ville bara att man skulle operera ut Johans tumörer. Varje dag var en plåga och vänta. Man ville ut med onda som fanns i Johans kropp.

Men på något sjukt vis anpassar sig kroppen och man blir van att allt är ett helvete. Det blir kaoset som är det normala. Och glädje, skratt det onormala. För att överleva lärde man sig att leta de små små ljuspunkterna i mörkret. Det var att man kunde se Johan sitta upp i fåtöljen istället för att ligga i sängen. Bara det lilla gjorde att man fick energi.
Då visste man att han inte hade lika ont.
Är det något jag lärt mig detta år är att när det är som mörkast omkring en är det de små sakerna och kärlek som betyder något. Allt annat bleknar.

Livet skulle inte vara såhär ett år senare. Det var meningen att du skulle opereras. Du skulle bli frisk. Något annat fanns inte. Du hade sån kämparglöd och var så otroligt stark älskade bror. Allt är bara så ofattbart fel nu. Ingenting är som det ska vara. Du fattas oss så otroligt mycket.