lördag 21 februari 2015

Hoppets bild

Den här bilden fick jag av mamma och pappa för nästan exakt ett år sedan. Kommer ihåg att jag blev så glad att få den. Just att få en bild på Johan när han inte låg i en sjukhussäng. Den bilden av Johan hade redan då tagit över...Men här var Johan ute. I solskenet. Solstrålarna som sken rakt på han. Det gav så mycket hopp på något sätt. Och jag förknippar konstigt nog fortfarande den här bilden med det.



Bilden är tagen ute vid Bönan, någon mil utanför Gävle.
Det var första riktiga gången som Johan lämnade sjukhuset för en längre stund. Var så stort bara det steget.

Men det sjukt att tänka att Johan ännu inte fått kommit hem vid den här tidpunkten sedan chockbeskedet att han hade cancer den 14 januari. Det skulle dröja 6 VECKOR innan mamma, pappa och Johan fick lämna sjukhuset och komma hem.


torsdag 12 februari 2015

Johans egna ord

Johan ville nå ut till så många. Få andra att förstå vad som är viktigt i livet och kanske förändra en persons perspektiv i allafall. Speciellt såna som var i Johans ålder och kanske mådde dåligt över nåt. Man kan påverka en hel del hur man lever sitt liv. Och det är så onödigt att ägna tid på sånt som bara ger dålig energi och som man inte mår bra av. Livet är för kort för det. Johan hade inga val eller möjligheter alls. Allt det rycktes bort från han när han fick sitt cancerbesked. Från en levnadsglad kille som ville leva livet fullt ut.
Just Johans ord att han ville leva sitt liv fullt ut ekar i min skalle än idag. Plågar mig och följs av frågan varför?! Varför drabbade cancer min lillebror? Varför fick han en sån ovanlig och svår cancer?
Men jag tänker samtidigt att jag är skyldig Johan att leva mitt liv så bra jag bara kan.
Leva för han också. Det är vi alla som kände Johan skyldiga.

Johan ville ut till företag och prata om sin sjukdom, han ville gå ut på isen på ön och och han skulle skriva en bok om det här när han blev frisk. Han orkade eller hann aldrig det. Jag är så stolt och glad att vi hann göra kärlek hopp styrka mössorna. Att Johan fick på känna på det enorma stödet från människorna i byn. Kommer så väl ihåg när jag ringde och berättade att de första 100 mössorna såldes slut på någon timme bara. Johan blev så rörd att han grät.
Allt det här var så viktigt för Johan och därför för mig också.
Att skriva den här bloggen gör att jag känner mig närmare Johan och jag gör något som han hade velat.
Det driver mig att skriva ner allt svårt som det inte egentligen går att sätta ord på.

Vill dela med mig lite av Johans egna ord. 
Johan hade börjat på skrivit mer inlägg som han skulle publicera på den här bloggen.
Här är några ord från ett av hans inlägg:
Jag ska skriva om min fruktansvärda kamp mot Cancer. Jag Johan Jonsson 23 år som levde ett helt vanligt liv som alla i min ålder gör. Oroade mig för min föräldrar att de skulle få något hemskt i princip. Hade inte en tanke på att jag själv i min ålder kan få något ens i närheten. Förstår inte ibland fortfarande. Ingen 23-åring ska behöva oroa sig ens. Det är så små odds. Det finns inte på kartan att man ska insjukna i något liknande. 

 Jag tänker skriva här på denna bloggsida lång som korta inlägg. Det är inget som jag planerar i förväg. Jag vill nå ut till er, ni som läser som tänker på mig och vill veta hur jag mår och hur det går för mig. Jag ska besegra denna sjukdom och har fått en tuff väg, men jag är en rödhårig envis vinnarskalle. Det här ska jag vinna mot. Vi tillsammans. Alla som känner mig, som ger mig stöd. Ni har läst det jag skrivit på facebook. Där jag delat med mig i mitt andra inlägg om hur jag mått. Jag har svårt att skriva ut, dela med mig när man träffar andra. Fast ändå inte. Det är svårt för andra vad jag gått genom i smärtväg, och går genom och kampen jag har dagligen mot denna vidriga sjukdom. Får flashbacks än på dagarna och kommer ha det med mig i minnet.

Jag vet inte varför jag skriver allt om det är. Vill berätta för er därute om allt som skett. Vill dela med mig. Det kan skrivas en bok om allting har jag sagt till mamma. Jag sa skriv mamma, skriv och få med alla dagar som jag ligger på sjukhus. Det är bara för mycket allting. 

tisdag 3 februari 2015

Uppsala

Jag försöker att inte tänka på hur det var förra året vid det här tiden. Men tankarna hittar dit ändå. För mig är inte det år sedan utan något som hände nyss men som på samma gång känns avlägset. Svårt att förklara. Känner att minnena börjar bli lite mer suddiga, alla minnen går inte runt i skallen hela tiden nu. Men vissa minnen blir inte suddiga. De har etsats sig fast i en. 

Ett sånt minne är från förra året den här tiden. Vi hade hamnat i Uppsala då. Kommer ihåg att vi var så glad att vi fick komma dit. Kände liksom att äntligen hände något. Dom 2 veckorna vi hade varit i Gävle sedan vi fick beskedet att Johan hade cancer hade varit fruktansvärda och långa. Maktlösheten av att bara vänta. Jag kommer ihåg att jag bara ville att de skulle operera bort Johans tumörer direkt. Varje dag han hade dom i sin kropp var en plåga. Så kände man i början. Sedan var man tvungen att att anpassa sig till hur verkligheten såg ut.  

Men Uppsala blev väl inte vad vi hade hoppas på. Istället blev Johan sämre. Fick bland annat otroligt svårt att äta. Hela miljön och personalen kändes inte lika bra som i Gävle. MEN vi hade en jättebra doktor som var kirurg. Hon var otroligt jordnära och positiv. Hon sa innan vi lämnade Uppsala att vi skulle ses i maj igen. Att Johan skulle få återvända till Uppsala då och få operera sig. Hon gav oss ett så stort hopp. Något som känns så konstigt i efterhand. Vi var så inställda på att komma tillbaka dit i maj. Men Johan fick aldrig ens chansen till att operera sig.




Mitt minne från Uppsala som har etsat sig fast i mig är från en eftermiddag när Johan och jag skulle vila lite. Kommer ihåg att det var väldigt mycket spring ut och in på Johans rum. Men på eftermiddagen blev det lite lugnare och Johan och jag la oss sov lite. Mamma och pappa passade på att lämna rummet en stund. Helst plötsligt när vi ligger och sover kommer det in 3 st människor. En doktor och 2 st sjuksköterskor. Doktorn som vi inte har träffat någon och som inte presenterar sig har med sig en jättestor spruta. Som hon är påväg att sticka i där Johan har sin dränageslang från bröstet. Precis där Johan hade som mest smärta. Doktorn tänker alltså bara rusa in och ge Johan sprutan utan presentera sig vad hon heter eller vad hon ska göra och varför. Hur sjukt är inte det?! Är det att behandla min bror som en människa?! Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag skriver och tänker på det här nu.

Johan som blir lika chockad som mig får ur sig ett ord. PAUS. Sedan vill han veta vem hon är och varför hon ska sticka en jättestor spruta i honom. Och säger att han måste få vakna till. Inte förrän då lugnar doktorn ner sig och ger Johan sen infon som borde vara en självklarhet. Johan var lite rädd för sprutor men han tog dom såklart om han fick en förklaring till varför. Varför han skulle få sprutan var man skulle prova ett nytt sätt att få ner Johan smärta. Så man skulle göra en lokalbedövning precis där det gjorde ont. Så han gjorde det och det var så svårt för mig att se på. Det tog sån otroligt lång tid för de tog bara lite vätska i taget.

Jag var väldigt imponerad av Johan efter det kan jag säga. Han fick ta så mycket smärta. Och ändå fick han aldrig något för det. Utan det blev bara värre och värre.
Om det fanns någon rättvisa i världen så skulle Johan ha blivit frisk.