Ångest

Kan inte sova. Ångesten river i mig. Det gör så ont. KAN INTE ANDAS. Är känslan. Innan Johan blev sjuk trodde jag inte ångest kunde göra så ont. Ta över ens kropp mot ens vilja. Är läskigt att man kan förlora kontrollen över kroppen på det här viset. 

Jag vill ta kontroll över min kropp igen. Vill inte vara svag. Det känns som man har åldrats så många år. Jag känner mig inte alls som 26 år. Har så dålig ork. Är som att något i kroppen alltid har någon sorts ångest. Man bär sig med det varje dag. Och det är beroende på dag och situation hur mycket av den här ångesten som kommer fram. Man är liksom aldrig helt avslappnad. Allt man har gått igenom har nog också gjort att man känner så. 

Men inget av den här smärtan kommer i närheten av Johans. Hans fysiska smärta och sina panikattacker. Jag skulle behöva en kram från dig så himla mycket nu älskade bror. Så skulle allt kännas bra och jag skulle kunna andas igen. 

Hur och varför blev livet så svårt?! 

Kommentarer

Hört av folk att de har svårt att kommentera. Att det inte har fungerat. Vet inte vad det beror för det fungerar ju för en del. Men tänkte lägga ut steg för steg hur man gör. Utifall det har blivit fel i något steg.

Jag/vi vill så gärna ha fler kommentarer. Betyder otroligt mycket att få dom. Då känner vi oss inte lika ensamma i våran smärta efter Johan. Det behöver inte vara välformulerat och superstöttande. Bara skriva det som kommer upp i hjärnan. Vi är tacksam för allt. Och fint och veta vilka ni är som läser. Om man inte vill så får man vara anonym såklart.
Så tveka inte och skriv!

1.

2.

3.

 

4.