MIDSOMMAR

 

Midsommar har passerat. Vi hade en bra midsommar, så bra man kan ha.
Men mina tankar letade sig till förra året. Till den här bilden. 

Vi var i frostkilen då med husbilen och gjorde mat ute på muurikkan. Johans bästa kompis David var med och jag och min sambo. Allt var Johans idé. Kommer ihåg att jag blev så glad att Johan ville göra något på midsommar. Men det var nära att det inte blev av. Cancern förstörde nästan den här dagen också. Som de flesta dagar förra året.
Johan ville så mycket men hans kropp klarade det inte.
Tänk vad mycket man ville göra som vi aldrig kunde eller hann göra med Johan. Han ville ner till Linköping så pappa köpte en husbil för att det skulle kunna bli möjligt. Hade vi kunnat så hade vi rest någonstans tillsammans hela familjen. Flytt en stund från cancern. Men den möjligheten fick vi aldrig. Johans cancer var för svår och aggressiv.

Som sagt var det nära att vi inte kom iväg den här dan. Johan var inge pigg  och hade vi inte fixat allt hade han nog stannat hemma. Men han kämpade sig iväg och jag är så glad att jag har det här minnet <3

Bild från midsommar 2015. Plötsligt när vi sitter på altan ser vi hur otroligt vackert solen strålar genom träden. Jag bara tänker att det här måste vi fota. Så jag och min sambo rycker med oss kameran och går in i skogen. Vi hinner ta det här kortet sedan är det magiska ljuset borta.

När jag kikade på bilden efteråt kändes den symbolisk och dessa ord bara kom:
"Ljuset finns på något sätt alltid där, även i det mörkaste mörker.
Det gäller bara att fånga det."

GÅ VIDARE - ATT BÖRJA LEVA PÅ NYTT

Då och då får man höra att vi måste gå vidare. Men jag får panik när man säger så. Gå vidare låter som att man ska glömma Johan. Lämna han i det förflutna. Jag får höra att jag ska vara tacksam för att jag haft Johan som bror. Men jag är inte alls där än. För mig ÄR Johan fortfarande min bror. 

Jag är inte där än att vara tacksam för de minnen jag har med Johan. 

Jag förstår att folk inte menar nå dumt och att gå vidare är sak som man säger. 

Men det är själva meningen gå vidare som jag/vi har svårt för.

Vi pratade om just den meningen med våran präst för ett tag sen.
Och vi kom fram till att börja om, börja leva på nytt kanske mer ligger närmare för oss.
För på sätt och vis dog en del av oss med Johan.

Och nu måste vi lära oss att leva på nytt. På ett annat sätt än vad vi levde förut. Vi måste lära oss att skratta igen, träna, träffa vänner, ha roligt, arbeta, möta människor, åka på sjukhus igen. Ja listan kan göras lång.
I början var det så illa att man måste nästan lära sig gå igen för benen var så svaga och inte lydde en. Och lära sig andas normalt igen. Och bara vänja sig att åka mamma, pappa och jag i bilen.
Tre istället för fyra som vi brukade vara. Ska vara.
Varje steg är så svårt första gången man gör det. Då är ångesten och skuldkänslorna där i en.
Fastän man vet att man inte ska ha det. Men man kan inte styra det.

Efter några gånger går saker/situationer dock bättre. På något sätt har vi tagit flera steg sedan augusti. Gjort saker igen som man inte trodde skulle vara möjligt. Vi har börjat tagit små små steg mot att börja leva på nytt.
Men vad det nya livet är vet vi inte helt än. Det får vi forma allt eftersom.

Pappas otroligt fina bild som han tagit i Lofsdalen