Efter nyår åkte jag, mamma, pappa och min sambo upp till fjällen. Ronja fick också såklart följa med.
Vi hade sagt innan jul att vi skulle åka till Lofsdalen nåt tag i mellandagarna för att få komma bort lite, byta miljö. Slippa vara hemma hela julen.
Men Lofsdalen är också fullt av minnen. Johan finns överallt. Så det är tufft att åka dit. Men det gick bättre den här gången jämfört med när vi var där senast i september. Lofsdalen har varit något jobbigt för mig ändå sedan Johan blev sjuk.
Först och främst så var det exakt den här tiden förra året i Lofsdalen som mamma började upptäcka att det var något fel med Johan. Hon såg att han var så gul mot den vita snön. Johan har också sagt så många gånger under sin kamp att han skulle kriga sig tillbaka till Lofsdalen. Han skulle dit igen.
Men den chansen fick Johan aldrig.
För mig har tanken på att vi skulle åka dit utan Johan känts omöjlig. Men egentligen kändes allt med en framtid utan Johan omöjlig. Och nu är vi där. Vi har inget val, vi måste försöka på nåt sätt skapa ett liv igen. Leva på nåt sätt och så bra vi kan för Johans skull. Det är det han vill. Det är jag säker på.
Vi gjorde det bästa av fjällen. Vi var ute och åkte i längdspåren på dagarna och på kvällarna bastade vi. Och Ronja fick testa på skidåkning för första gången också. Riktigt roligt verka hon tycka det var!
Jag hade på mig kärlek hopp styrka armbandet i längdspåret <3
Tror det gav lite extra energi för jag orkade åka så mycket längre än jag trodde.
Så fjällen gav trots allt en hel energi och det var skönt och komma iväg. Och man sov så mycket bättre där än hemma. Men man brukar bli lite sådär skönt trött i fjällen av vara ute mycket och basta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar