Ett år av smärta

Idag har det exakt gått ett år. Ett år av smärta, rädsla, tårar, ångest och slutligen sorg.
Den 14 januari 2014 var dagen min lillebror ringde mig och berättade att han hade cancer.

Jag har så svårt att förstå att jag/vi har levt ett år i den här mardrömmen. Jag vet att jag efter första veckan var helt slut som människa. Man var full av ångest och rädsla. Jag ville bara att man skulle operera ut Johans tumörer. Varje dag var en plåga och vänta. Man ville ut med onda som fanns i Johans kropp.

Men på något sjukt vis anpassar sig kroppen och man blir van att allt är ett helvete. Det blir kaoset som är det normala. Och glädje, skratt det onormala. För att överleva lärde man sig att leta de små små ljuspunkterna i mörkret. Det var att man kunde se Johan sitta upp i fåtöljen istället för att ligga i sängen. Bara det lilla gjorde att man fick energi.
Då visste man att han inte hade lika ont.
Är det något jag lärt mig detta år är att när det är som mörkast omkring en är det de små sakerna och kärlek som betyder något. Allt annat bleknar.

Livet skulle inte vara såhär ett år senare. Det var meningen att du skulle opereras. Du skulle bli frisk. Något annat fanns inte. Du hade sån kämparglöd och var så otroligt stark älskade bror. Allt är bara så ofattbart fel nu. Ingenting är som det ska vara. Du fattas oss så otroligt mycket.

Tripp till Lofsdalen

Efter nyår åkte jag, mamma, pappa och min sambo upp till fjällen. Ronja fick också såklart följa med.

Vi hade sagt innan jul att vi skulle åka till Lofsdalen nåt tag i mellandagarna för att få komma bort lite, byta miljö. Slippa vara hemma hela julen. 

Men Lofsdalen är också fullt av minnen. Johan finns överallt. Så det är tufft att åka dit. Men det gick bättre den här gången jämfört med när vi var där senast i september. Lofsdalen har varit något jobbigt för mig ändå sedan Johan blev sjuk. 

Först och främst så var det exakt den här tiden förra året i Lofsdalen som mamma började upptäcka att det var något fel med Johan. Hon såg att han var så gul mot den vita snön. Johan har också sagt så många gånger under sin kamp att han skulle kriga sig tillbaka till Lofsdalen. Han skulle dit igen. 

Men den chansen fick Johan aldrig.

För mig har tanken på att vi skulle åka dit utan Johan känts omöjlig. Men egentligen kändes allt med en framtid utan Johan omöjlig. Och nu är vi där. Vi har inget val, vi måste försöka på nåt sätt skapa ett liv igen. Leva på nåt sätt och så bra vi kan för Johans skull. Det är det han vill. Det är jag säker på. 

Vi gjorde det bästa av fjällen. Vi var ute och åkte i längdspåren på dagarna och på kvällarna bastade vi. Och Ronja fick testa på skidåkning för första gången också. Riktigt roligt verka hon tycka det var!

Jag hade på mig kärlek hopp styrka armbandet i längdspåret <3 

Tror det gav lite extra energi för jag orkade åka så mycket längre än jag trodde. 

Så fjällen gav trots allt en hel energi och det var skönt och komma iväg. Och man sov så mycket bättre där än hemma. Men man brukar bli lite sådär skönt trött i fjällen av vara ute mycket och basta. 

Här är en film Johan har gjort när vi var i Lofsdalen för något år sedan: