måndag 28 september 2015

VÄNNER

Är det något jag insett så är det att inget är självklart när cancern dundrar i ens liv. Allt man trodde på ställs på ända. Ens naivitet, att inget ont kan drabba min familj. Att sjukvården är proffsig och ser hela människan. Listan kan göras lång. Men vissa saker hamnar inte på den listan. Det är när människor finns där och inte viker från din sida fastän allt är kaos.

 

Att inget är självklart i cancervärlden märkte jag verkligen på Ung Cancers landsmöte i våras. Där mötte man andra i samma situation och fick ta del av många tuffa historier. Det var speciellt en tjej som gjorde intryck på mig eftersom hon gav mig en viktig insikt. Hon berättade om sin bästa kompis som nyligen hade dött i cancer. Hennes vänner kom knappt och hälsade på henne. Bara hennes bästa kompis. Trots att hon som var sjuk ville det. 

Jag trodde att det inte gick att ha det värre än vad vi hade. Johan hade. Men jag hade fel.
Johan slapp uppleva något sånt  och det är jag så glad och tacksam för. Han hade alltid någon som kunde komma när han orkade. Hans vänner fanns där villkorslöst. Trots situationen Johan befann sig. Omöjligt att hantera egentligen. Och speciellt när man är 23 år. I den åldern ska livet handla om annat. Cancer ska inte existera. Borde inte kunna existera. 

Johans vänner fanns med under hela tiden även om det blev mindre och mindre. Men han hade 3 vänner på besök dagen innan han dog. Flera timmar var dom där och Johan hade pratat om vad han ville göra framåt. Jag är så tacksam för det. Att Johan fick göra det han gillade mest. Umgås och vara social med folk och att han var full av planer fram tills han dog. Att han inte hade gett upp. 
Jag vill rikta ett tack till Johans vänner. Ni betydde så mycket för min bror och jag är så tacksam att ni fanns där för han. Mer kunde ni inte göra <3


torsdag 27 augusti 2015

SOMMAR

Den här sommaren börjar lida mot sitt slut. Första sommaren utan dig. 

 

Har varit mycket känslor. Många gånger då man känner att du borde få vara med oss här och njuta. Att det är så fruktansvärt fel och tomt. Du skulle ju bli frisk till sommaren. Förra sommaren. Du sa det och jag såg framför mig hur vi skulle verkligen njuta av den sommaren. Du skulle må bättre och orka vara med dina kompisar. Vi skulle ha tagit oss förbi det värsta. 

Det blev inte så. Istället den tuffaste sommaren. Folk pratar om att förra sommaren var så underbar. Vi vet inte vad de pratar om. För oss innebar sommaren flera veckor på sjukhus med en Johan som mådde allt sämre och blev allt smalare. Och vi tvingades se på utan att kunna göra NÅGOT. Den känslan går inte att beskriva. 

Så jag såg inte framemot den här sommaren. Men trots allt så har jag haft det bra. Så bra jag/vi kan. Försökt tänkt att man samlar på sig energi. Och så har vi varit väg på lite småresor. Mamma, pappa och jag var bland annat till höga kusten. Det kändes som en viktig resa ❤️ Att vi tre tillsammans åkte och att vi kunde uppskatta de fina platserna vi hamnade på och ha det bra tillsammans. Vi är trots allt en familj. Inte den familj vi en gång var men fortfarande en familj ❤️



söndag 9 augusti 2015

1 ÅR AV SAKNAD

9 augusti 2015. Ett år har på något sätt passerat sedan dagen du försvann från oss. 

Dagen då en del av oss dog också med dig. 



Snart ska vi åka till graven. Stå vid din fina gravsten som äntligen har kommit på plats men som samtidigt gör det hela så mycket mer definitivt. Vi ska stå där tillsammans och ännu gång försöka förstå den grymma verklighet vi lever i. En verklighet utan dig.

Jag skulle göra vad som helst för att få hålla din hand igen. Krama dig. Höra din röst och ditt skratt.

Bara få känna mig hel en gång till.








fredag 10 juli 2015

EN DAG FYLLD MED KÄRLEK HOPP STYRKA

För några veckor sedan åkte jag och min sambo ner till Västerås.
Vi hade blivit bjuda på Lotta och Elias bröllop.
Vi kände när vi fick inbjudan att det är klart vi ska vara med och dela deras dag. Trots att jag bara träffat Lotta och Elias en enda gång och min sambo inte alls. Märkligt att man kan trots det känna ett sånt band till varandra. 

Dagen då Lotta och Elias sa ja till varandra, sa ja till livet var en magisk dag. 

Men även en dag med mycket känslor. 

 

För det var såklart upp och ner med känslorna. Som allt annat finns det alltid dubbla känslor numera. Allt som är glädje är också sorg. För tankarna kommer fastän man inte vill. Jag kände en otrolig sorg/hopplöshet när jag insåg att min bror inte kommer vara där på mitt bröllop. Han kommer inte hålla ett skitbra roligt tal som jag vet att han hade gjort.
Och jag kommer aldrig få gå på hans bröllop.
Bara att kliva i en kyrka igen och höra musik var också ett steg.
Men jag gjorde det och nu har jag även bra minnen igen från kyrkan.










Jag är så glad att vi åkte. Bröllopet var verkligen otroligt fint, ett riktigt sagobröllop. Det är så häftigt att det här bröllopet har blivit av tack vare Ung Cancer. Det kändes verkligen speciellt att få vara med och dela Lotta och Elias dag. Dessa fina två människor som jag önskar det bästa för.
På något sätt kändes det som det var meningen att vi skulle vara där. Vi har delat så mycket smärta, sorg, tunga tankar och känslan av maktlöshet. Därför var det extra fint att få dela en dag av glädje med varandra.

Hela dagen kände jag Johans ord kärlek hopp styrka. Lottas pappa avslutade till och med sitt tal med just dom orden. Tårarna rann då och jag kände verkligen att Johan var med på något sätt. Att hans ord har en sån betydelse för andra och att de användes på ett bröllop var otroligt fint. Vet att Johan hade varit så stolt och glad över det. Finare kan det inte bli <3


onsdag 24 juni 2015

MIDSOMMAR


 


Midsommar har passerat. Vi hade en bra midsommar, så bra man kan ha.
Men mina tankar letade sig till förra året. Till den här bilden. 


Vi var i frostkilen då med husbilen och gjorde mat ute på muurikkan. Johans bästa kompis David var med och jag och min sambo. Allt var Johans idé. Kommer ihåg att jag blev så glad att Johan ville göra något på midsommar. Men det var nära att det inte blev av. Cancern förstörde nästan den här dagen också. Som de flesta dagar förra året.
Johan ville så mycket men hans kropp klarade det inte.
Tänk vad mycket man ville göra som vi aldrig kunde eller hann göra med Johan. Han ville ner till Linköping så pappa köpte en husbil för att det skulle kunna bli möjligt. Hade vi kunnat så hade vi rest någonstans tillsammans hela familjen. Flytt en stund från cancern. Men den möjligheten fick vi aldrig. Johans cancer var för svår och aggressiv.

Som sagt var det nära att vi inte kom iväg den här dan. Johan var inge pigg  och hade vi inte fixat allt hade han nog stannat hemma. Men han kämpade sig iväg och jag är så glad att jag har det här minnet <3



Bild från midsommar 2015. Plötsligt när vi sitter på altan ser vi hur otroligt vackert solen strålar genom träden. Jag bara tänker att det här måste vi fota. Så jag och min sambo rycker med oss kameran och går in i skogen. Vi hinner ta det här kortet sedan är det magiska ljuset borta.

När jag kikade på bilden efteråt kändes den symbolisk och dessa ord bara kom:
"Ljuset finns på något sätt alltid där, även i det mörkaste mörker.
Det gäller bara att fånga det."


torsdag 11 juni 2015

GÅ VIDARE - ATT BÖRJA LEVA PÅ NYTT

Då och då får man höra att vi måste gå vidare. Men jag får panik när man säger så. Gå vidare låter som att man ska glömma Johan. Lämna han i det förflutna. Jag får höra att jag ska vara tacksam för att jag haft Johan som bror. Men jag är inte alls där än. För mig ÄR Johan fortfarande min bror. 

Jag är inte där än att vara tacksam för de minnen jag har med Johan. 

Jag förstår att folk inte menar nå dumt och att gå vidare är sak som man säger. 

Men det är själva meningen gå vidare som jag/vi har svårt för.


Vi pratade om just den meningen med våran präst för ett tag sen.
Och vi kom fram till att börja om, börja leva på nytt kanske mer ligger närmare för oss.
För på sätt och vis dog en del av oss med Johan.

Och nu måste vi lära oss att leva på nytt. På ett annat sätt än vad vi levde förut. Vi måste lära oss att skratta igen, träna, träffa vänner, ha roligt, arbeta, möta människor, åka på sjukhus igen. Ja listan kan göras lång.
I början var det så illa att man måste nästan lära sig gå igen för benen var så svaga och inte lydde en. Och lära sig andas normalt igen. Och bara vänja sig att åka mamma, pappa och jag i bilen.
Tre istället för fyra som vi brukade vara. Ska vara.
Varje steg är så svårt första gången man gör det. Då är ångesten och skuldkänslorna där i en.
Fastän man vet att man inte ska ha det. Men man kan inte styra det.

Efter några gånger går saker/situationer dock bättre. På något sätt har vi tagit flera steg sedan augusti. Gjort saker igen som man inte trodde skulle vara möjligt. Vi har börjat tagit små små steg mot att börja leva på nytt.
Men vad det nya livet är vet vi inte helt än. Det får vi forma allt eftersom.


Pappas otroligt fina bild som han tagit i Lofsdalen

tisdag 26 maj 2015

Besök från Linköping

För någon vecka sedan hade vi besök av Johans Matilda och hans kompis Adam.  

De hade åkt ända från Linköping och i Adams fall ända från Skåne för att hälsa på oss och se Johans grav. 

En helg med mycket känslor men framförallt skönt att få prata så mycket om Johan. 

Få höra nya saker om Johan. Få en till bit av Johan. Då blir det som att han mer är här och levande istället för när man pratar gamla minnen om han.

 




Det kändes skönt och träffa Matilda igen. Hon är en viktig länk till Johan. Och Johan var hennes livs kärlek.
Så samtidigt som det är skönt och träffa en som är lika nära Johan som oss så kan inte tanken om hur livet hade kunnat sett ut lämna en. Det skulle ju ha varit Johan och Matilda. De älskade varandra. Så det gör ont att se Matilda själv utan Johan vid sin sida. Man påminns om hur fruktansvärt fel allt är.

Adam var det
första gången vi träffade. Men hans namn kände vi väl igen. Johan pratade mycket om Adam när han jobbade i Linköping. Att han trivdes så bra med han och hur roligt det var på jobbet med en till i samma ålder. Kommer ihåg att vi fick en bild på rabarberpaj och mamma trodde Johan hade köpt den till fikat med jobbet. Men Johan och Adam hade gjort den själva. Vi var inte så van precis vid att se Johan baka haha :)
Var fint och få höra hur Adam upplevde det när Johan började på kyrkan i Linköping. Hur han hade fått hela arbetsgruppen att trivas och bidragit med så mycket energi. Bara genom att vara Johan <3
Adam åkte ända från skåne för den här helgen. Det är helt otroligt.

Det var en
tuff helg med mycket känslor. Det kommer man inte ifrån. Men den känsla som ändå är starkast är att det var så skönt att få prata så mycket om Johan. Många känns rädda att prata om Johan. Dela minnen om han. Gråta med oss. Men det är när man delar skratt, gråt, minnen och sorg tillsammans med andra som man läker bäst tror jag. Man känner sig iallafall inte lika ensam. Och det var just det vi gjorde, delade allt detta.

Vi hann också med att göra lite armband tillsammans. Kändes väldigt fint tycker jag. 
Tror Johan skulle ha tyckt det med och jag tror han är glad för att vi träffades allihopa. 
Jag är så glad och tacksam för att Johan hade så fina människor i sitt liv. Det är inte många, 
långt ifrån som skulle åka såhär långt för att hälsa på sin pojkvän/kompis familj 
och se dennes grav. Bara våga möta oss. 
Jag eller vi är så imponerad av dessa två människor. Tack för helgen <3 

Kärlek hopp styrka