lördag 21 februari 2015

Hoppets bild

Den här bilden fick jag av mamma och pappa för nästan exakt ett år sedan. Kommer ihåg att jag blev så glad att få den. Just att få en bild på Johan när han inte låg i en sjukhussäng. Den bilden av Johan hade redan då tagit över...Men här var Johan ute. I solskenet. Solstrålarna som sken rakt på han. Det gav så mycket hopp på något sätt. Och jag förknippar konstigt nog fortfarande den här bilden med det.



Bilden är tagen ute vid Bönan, någon mil utanför Gävle.
Det var första riktiga gången som Johan lämnade sjukhuset för en längre stund. Var så stort bara det steget.

Men det sjukt att tänka att Johan ännu inte fått kommit hem vid den här tidpunkten sedan chockbeskedet att han hade cancer den 14 januari. Det skulle dröja 6 VECKOR innan mamma, pappa och Johan fick lämna sjukhuset och komma hem.


3 kommentarer:

  1. Jag saknar Johan så mycket. Det går inte att få en vän som honom längre, för vi har alltid hållit ihop. Jag vill prata och skratta med honom som vi kunde göra oavsett om det gått en vecka eller en månad sedan vi hörts av. Ofta chockas jag av hur orättvist livet är, men jag vill tänka att Johan vill se oss fortsätta leva våra liv. Men jag vill dela med mig av mitt liv till honom, och se han leva sitt. Det är en sorg som alltid kommer leva kvar. Jag hoppas att vi kan ses snart igen, Sandra Lennart och Eva. Ta hand om er. Kramar David

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä det är något särskilt med barndomsvänner. Och att ha en vän som allt känns som vanligt med fast att det kanske hade gått ett tag är inte självklart. Jaa en chock över att det kan vara såhär orättvist och grymt livet håller med om. Jaa det är så livet ska vara. I en vanlig värld skulle du och Johan fortsätta vara bästa kompisar. Och dela allt som händer med varandra. Cancer ska inte finnas i den här åldern eller ingen ålder alls egentligen. Men vuxenlivet är ju precis påväg att verkligen starta i eran ålder. Hur kan cancer komma då och förstöra allt? Varför drabbade det världens underbaraste Johan? Varför fick han inte kämpa sig tillbaka och bli frisk? Många frågor som man aldrig kommer framåt på.

      Fint av dig att skriva David. Det hoppas jag med. Bara att höra av dig när du/ni kommer hem. Kanske ni kommer hem i påsk? Kram

      Radera
  2. Jag är ingen att tala när ni känner en sån förtvivlan, men jag saknar honom så. Att prata med han som förut. Jag kommer ihåg att jag hela tiden trodde allt skulle lösa sig, att han skulle må bra igen, för såhär skulle det inte kunna bli.. Jag vet inte hur det blir i påsk, men jag hör av mig så fort jag är hemma igen. Vore skönt att prata med er igen. Kram

    SvaraRadera