Johans egna ord

Johan ville nå ut till så många. Få andra att förstå vad som är viktigt i livet och kanske förändra en persons perspektiv i allafall. Speciellt såna som var i Johans ålder och kanske mådde dåligt över nåt. Man kan påverka en hel del hur man lever sitt liv. Och det är så onödigt att ägna tid på sånt som bara ger dålig energi och som man inte mår bra av. Livet är för kort för det. Johan hade inga val eller möjligheter alls. Allt det rycktes bort från han när han fick sitt cancerbesked. Från en levnadsglad kille som ville leva livet fullt ut.
Just Johans ord att han ville leva sitt liv fullt ut ekar i min skalle än idag. Plågar mig och följs av frågan varför?! Varför drabbade cancer min lillebror? Varför fick han en sån ovanlig och svår cancer?
Men jag tänker samtidigt att jag är skyldig Johan att leva mitt liv så bra jag bara kan.
Leva för han också. Det är vi alla som kände Johan skyldiga.

Johan ville ut till företag och prata om sin sjukdom, han ville gå ut på isen på ön och och han skulle skriva en bok om det här när han blev frisk. Han orkade eller hann aldrig det. Jag är så stolt och glad att vi hann göra kärlek hopp styrka mössorna. Att Johan fick på känna på det enorma stödet från människorna i byn. Kommer så väl ihåg när jag ringde och berättade att de första 100 mössorna såldes slut på någon timme bara. Johan blev så rörd att han grät.
Allt det här var så viktigt för Johan och därför för mig också.
Att skriva den här bloggen gör att jag känner mig närmare Johan och jag gör något som han hade velat.
Det driver mig att skriva ner allt svårt som det inte egentligen går att sätta ord på.

Vill dela med mig lite av Johans egna ord. 
Johan hade börjat på skrivit mer inlägg som han skulle publicera på den här bloggen.
Här är några ord från ett av hans inlägg:
Jag ska skriva om min fruktansvärda kamp mot Cancer. Jag Johan Jonsson 23 år som levde ett helt vanligt liv som alla i min ålder gör. Oroade mig för min föräldrar att de skulle få något hemskt i princip. Hade inte en tanke på att jag själv i min ålder kan få något ens i närheten. Förstår inte ibland fortfarande. Ingen 23-åring ska behöva oroa sig ens. Det är så små odds. Det finns inte på kartan att man ska insjukna i något liknande. 

 Jag tänker skriva här på denna bloggsida lång som korta inlägg. Det är inget som jag planerar i förväg. Jag vill nå ut till er, ni som läser som tänker på mig och vill veta hur jag mår och hur det går för mig. Jag ska besegra denna sjukdom och har fått en tuff väg, men jag är en rödhårig envis vinnarskalle. Det här ska jag vinna mot. Vi tillsammans. Alla som känner mig, som ger mig stöd. Ni har läst det jag skrivit på facebook. Där jag delat med mig i mitt andra inlägg om hur jag mått. Jag har svårt att skriva ut, dela med mig när man träffar andra. Fast ändå inte. Det är svårt för andra vad jag gått genom i smärtväg, och går genom och kampen jag har dagligen mot denna vidriga sjukdom. Får flashbacks än på dagarna och kommer ha det med mig i minnet.

Jag vet inte varför jag skriver allt om det är. Vill berätta för er därute om allt som skett. Vill dela med mig. Det kan skrivas en bok om allting har jag sagt till mamma. Jag sa skriv mamma, skriv och få med alla dagar som jag ligger på sjukhus. Det är bara för mycket allting.