Miraklet Matilda

En vecka efter beskedet som för alltid delade in livet i före och efter får Johan ett samtal. Han hinner inte på men ser att det är Matilda. En tjej från Linköping som Johan hade varit tillsammans fram till han flyttade hem igen till Edsbyn i november året före. De hade inte haft någon kontakt sedan december och där och då var det ett mirakel att hon ringde när vi hade det som allra svårast.

Det är så märkligt att Matilda ringde just då. För Johan hade precis kvällen före skrivit klart ett brev till henne. Där han förklarade vad som hade drabbat honom. Och så ringer hon dan efter. I och med Johan hade skrivit brevet där han förklarar allt så skickade han ett sms om att han skulle skicka ett brev. När Matilda får brevet ringer hon upp Johan direkt och de pratar. Och Matilda ville åka upp till Edsbyn redan dan efter. Vi förstod ingenting, hur kan det finnas såna människor? Som bara hoppar rakt in i den svåra situation som vi var i. De allra flesta blir ju rädda och backar undan. Men inte Matilda. Trots att Johan och hon hade gjort slut och de befann sig över 50 mil från varandra. Ändå tvekade hon inte en sekund på att komma. Behöver jag säga att Matilda är en helt otrolig tjej? <3 Och det var en av de få gånger som mamma, pappa och jag grät av lycka under hela den här tiden.

Nu blev det inte att Matilda kunde komma direkt eftersom hon inte hann få med sig någon resekompis. Men en vecka senare kom hon. Jag skjutsade upp Johan till hotellet och allt kändes precis som i en kärleksfilm. Jag släpper av Johan och Matilda kommer ner till lobbyn. Lite senare får jag träffa henne för första gången och då kommer tårarna. Men av lycka igen. Johan riktigt skiner bredvid henne och han förvandlas från en sjuk lillebror till en helt vanlig lilleboro på några sekunder.  Hans ögon, leende ja allt var annorlunda så fort Matilda kom. Och det finns inga ord i världen som kan riktigt beskriva hur det kändes som storasyster och få se det. Var otroligt stort och ovärderligt<3 Att liksom få en glimt av vanliga Johan igen och det liv som kunde ha varit. Som borde ha varit.

Efter det här hade Matilda och Johan kontakt nästan dagligen. Johan kunde prata i flera timmar med Matilda och han berättade att han blev så lugn av hennes röst och fick energi. Och genom det gav hon oss också energi. Matilda blev ett väldigt viktigt stöd för Johan och han mådde nog lite bättre i allt det hemska tack vare henne. Fast vissa dagar var det nog svårt. Eller det var det. För Johan ville ju leva med Matilda och skulle inte få det? Fastän de älskade varandra. Det brukar räcka men inte i Johans grymma verklighet.

I juli kom Matilda igen och mamma och pappa fick också chansen att träffa henne. Mamma har berättat efteråt att det var en helt obeskrivlig känsla att få se Johan komma från bilen hand i hand med Matilda och med världens leende. I några timmar var dom där hos mamma och pappa och Johan pratade och var sitt vanliga spralliga jag. Att få se det efter månader av helvete går inte förklara hur mycket det betyder. Pappa och jag fick något slags hopp. För Matilda var ju ett mirakel som kom, kanske var det något tecken på att det ändå på något sätt skulle ordna sig.

Jag och min sambo fixade grillat åt Johan och Matilda. Otrolig nog var Johan ovanligt pigg när Matilda var här. Vilade knappt något, var som han gick på någon sorts Matilda-dos.
Vi hade en underbar kväll. Johan tyckte allt var så gott och skämtade om att vi hade köpa halva ICA. (Jag och min sambo tyckte det var så roligt att få bjuda Johan på lite mat så det blev en del olika slags kött och tillbehör). Allt kändes normalt och just den kvällen var sjukdomen långt borta. Men det gör så ont ont nu att jag bara fick en kväll med min lillebror och hans tjej. För de flesta andra med syskon kommer det komma mängder av såna här tillfällen. Parmiddag med sin bror eller syster. Så som livet ska vara. Så ta vara på det ni som kan. Livet är här och nu.

Tack fina Matilda för du finns och fanns där för Johan <3

Grillat med Johan och Matilda <3