Före och efter

Mitt och min familjs liv kommer alltid att ha ett före och efter. Före 24 april 2014 och efter 24 april 2014. Före hade vi hopp, efter var allt nattsvart. Före hade livet färger, efter är färgerna bleka. Före hade jag något sorts tilltro till livet, efter saknas den för alltid. Före var jag hel, men efter är det för alltid en del av mig som dog. Före hade jag så mycket hopp att min lillebror skulle klara det och bli frisk, efter togs den möjligheten ifrån oss. För alltid.

Torsdagen 24 april 2014 började med att mamma, pappa och Johan åkte ner till Gävle för att Johan skulle få sin 5:e cellgiftsbehandling. Ytterligare ett steg i Johans/vår hårda kamp mot cancern. Samtidigt skulle vi få besked på röntgen som Johan hade gjort drygt en vecka tidigare. För att se hur det såg ut efter 4 st cellgiftsbehandlingar. Johan var orolig inför beskedet men vi försökte lugna han med att det var bara ett standardrutin som man gör efter några cellgiftsbehandlingar. Vi hade vetat om att den skulle göras länge. Men det var klart man själv var orolig också. Tankarna snurrade i huvudet. Undrar vad röntgen visar? Hoppas hoppas att tumörerna har minskat. Åtminstone stannat. Vad röntgen än visar tar vi oss igenom det. För i nästa stund bara vara rädd, så otroligt rädd.

Tumörerna hade INTE stannat. De hade växt. De hade växt in i blodkärl så att en operation ej var möjlig längre. Och det är bara genom operation som man kan bli frisk i Johans cancer.
Jag var inte med när Johan fick beskedet att det inte gick att göra något. Att läkarna inte hade några mer alternativ. Att de gav upp efter endast 4 st behandlingar. Att han skulle dö. Men ingen av oss kunde någonsin tro att vi skulle få ett sånt besked. Även om det skulle ha varit ett negativt besked hade man trott att man skulle prova några andra cellgifter eller någonting. Någonting inte bara ge upp.

Jag fick beskedet av läkaren på telefon. Mamma och pappa klarade inte av att ringa mig. Så fort jag hörde läkarens röst blev jag vettskrämd. Minnena är idag suddiga vad hon egentligen sa. Vet inte hur många gånger hon fick upprepa innan jag fattade att det inte fanns något hopp för min lillebror och att han skulle dö. Men hur ska man egentligen kunna ta in en sån sak? Det jag kommer ihåg är att jag slängde iväg telefonen i gräset efteråt. Som det doktorn hade sagt på nåt sätt skulle försvinna då.

Minnena är suddiga efter också. Bröt ihop. Ville inte tro på det. Var rädd att ringa mamma för att verkligen få det bekräftat. Att det var sant. Att jag inte hade missförstått.
Ringde mamma tillslut och hon bekräftade att det jag hört på telefon var verkligheten. Där och då dog en del av mig.

Dan efter var den längsta dan i mitt liv. Trodde aldrig att jag skulle genomlida den dagen. Trodde aldrig att det skulle bli kväll så man fick lägga sig och försvinna från en sjuk och orättvist värld. Min kusin var med mig några timmar på dagen och vi sörjde Johan som att han hade dött. För så kändes det. Så absurt var det. Jag och Johan hade inte pratat med varandra, vi klarade inte av det. Så det ökade säkert känslan av att Johan var borta.

Två dagar efter beskedet kom mamma, pappa och Johan hem. Egentligen tyckte sjukhuset att de skulle åka hem redan första dagen. Var iallafall det de frågade. Hur hur man ens säga att de ska åka hem efter ett sånt här besked. Hem till vad liksom?! Vi måste ha STÖD och HJÄLP. Inte lämnas ensamma i den här grymma situationen. Men det är precis så verkligheten är i Sverige. Det finns inget skyddsnät, kristeam. Man vill tro att det finns det i en sån här situation men du måste lösa det själv. Vi kan inte förstå det. Men sjukvården har gjort mycket konstigt under hela den här tiden. Sett Johan som en människa och oss för den delen är det minsta man har gjort. Och vi som många gånger bara har begärt lite medmänsklighet och empati. Vi har så otroligt mycket sjukvårdstrauma, men det får jag berätta om i ett eget inlägg.

Att åka till mamma och pappa och träffa min lillebror för första gången efter beskedet att han inte skulle överleva är bland det svåraste jag har gjort. Mamma och pappa hade sagt att Johan hade varit ganska lugn eller vad man ska säga på sjukhuset. Men han hade väl inte insett sanningen.
När jag och min sambo träffade han kom däremot allt. I två timmar grät vi och bröt ihop gång på gång. Johan pratade om allt han ville göra i livet och som han inte nu skulle få. Att han ville skaffa barn, träffa våra barn, han och jag bli gamla tillsammans. ALLT gick han igenom. Vi kollade på kort på oss alla fem från USA-resan och han satt och höll för med handen på sig själv. Som han själv försökte inse att vi skulle aldrig vara vi fem på bilder i framtiden. Så otroligt otroligt grymt. Efter den där kvällen bara skakade jag. Och tårarna rinner nu när jag åter kastar mig tillbaka till den kvällen.

Men jag lovat mig själv att berätta Johans historia och det här måste berättas. Tror inte alla vet att vi sedan april har levt med vetskapen att Johan inte skulle överleva. Att han skulle dö. Vi hade ingen om när och hur men att vår Johan som verkligen ville leva. Leva livet fullt som han själv inte skulle få det.