För ett år sedan - i ett annat liv

För exakt ett år sedan vid den här tiden gjorde vi i familjen och min sambo Johan våran livs resa. Vi åkte till USA för att fira pappa som fyllde 60 år. Vi var med om så otroligt mycket, vi hyrde bil och var till New York, Las Vegas, Los Angeles och San Francisco. Vi tänkte då att så här bra kan man inte ha det...

New York
Vi startade våran resa med New York där vi var i fem dagar. Vi shoppade en hel del. Kommer ihåg att vi på eftermiddagen en dag kom in på det jättelika varuhuset Macy's och hur energi tog slut på 3:e våningen. En utflykt var att åka färja för att se den kända frihetsgudinnan. Men som vi höll på missa för vi var fullt upptagna med att fota New York från vattnet. Mamma som var den enda som inte fotade fick skrika till oss att där är frihetsgudinnan. Men till vårat försvar så var statyn väldigt liten, inte alls som på film.
Vi var också på hockey på Madison square garden, Empire State Building och besökte mysiga Central Park. Där tog jag, min sambo och Johan en springtur sista dan i New York. Johan som fortfarande var jetlaggad kom och knackade på dörren kl 7 på morgonen och tyckte att nu var det dags att springa. Och sprang gjorde vi fastän det var kallt och började snöa. En riktigt härligt minne för jag alltid viljat tagit en springtur i Central Park.

Las Vegas/Grand Canyon
Senare samma dag bytte vi kylan och snön i New York och landade i Las Vegas. Här var det helt plötsligt sommar.  Pappa hade sagt innan att det inte skulle bli så jättelyxiga hotell men att i Las Vegas hade vi det bästa. Kommer så väl ihåg när vi svängde in med taxin till hotellet. Jag trodde taxin hade åkt fel. Var det lyxigaste hotellet jag hade sett. Var knappt så man vågade gå in där, hängde kristallkroner överallt och allt blänkte. Upp och byta om till kostym och klänning istället.
Las Vegas var helt galet med alla sina lyxhotell som hela tiden försökte överträffa varandra, ljushower och casinon.
I Las Vegas gjorde vi också utflykt en dag som hörde till resans bästa: Grand Canyon.
Var en helt makalös upplevelse. Känslan när man kommer ut från bussen som vi åkt med för att komma ända fram. 20 - 30 meter utanför bussen stupar det rätt ner i över 1 km. Och det är INGA skyddsnät och INGA varningsskyltar om att det kommer en avgrund. Mamma och jag blev så chockade och höjdrädda att vi började gråta. Så högt var det. Men efter ett tag vande man sig och såg det fantastiska landskapet och allt man kunde fotografera. Vi blev kvar och fotade tills de sista solstrålarna försvann och vi hann precis med sista bussen tillbaka (mamma var helt säker på att vi skulle missa sista bussen och bli kvar själva i mörkret). 
 
Los Angeles
Vi bilade sedan till Los Angeles där vi upplevde bland annat Santa Monica Pier och walk of fame. En utflykt som vi inte haft så höga förväntningar på men som vi tänkte att vi måste passa på medan man är i filmens stad var att göra ett besök på Universal Studio. Vi tänkte att vi är där några timmar men det blev en heldag, ända tills det stängde. Man fick se bakom kulisserna hur man gjorde specialeffekter, gå på 4D bio, se uppbyggda kulisser från kända filmer och serier. Och sist men inte minst många roliga åkattraktioner. Eftersom det var lågsäsong så var det inga köer. Så vi blev som barn på nytt och åkte och åkte. Hade ju varit paradiset om man varit liten, inga köer liksom!

San Francisco
Till sist hamnade vi i resans sista stad - San Francisco. För att komma dit hade vi åkt den kända highway one. Men vi hade varit lite väl optimistiska med tiden det skulle ta att åka den. Har aldrig varit med om en krokigare väg. Så vi fick blåköra sista dagen för att hinna till San Francisco. Hann knappt med att stanna och äta. Stressig dag och till råga på det pappas 60-årsdag som var anledningen till resan. Men vi lyckades tillslut komma fram till San Francisco. Väl där tänkte vi gå ut och äta något gott och fira pappa. Ny stad och noll koll på vart restauranger är så går vi och frågar i receptionen om tips. Såklart får vi träffa den otrevligaste amerikanen på hela resan. Hon säger att allt stänger halv tio på onsdagar (klockan var runt nio) och vi får inga tips på någon restaurang. Pappa säger att det går bra med Burger King men vi vägrar. Så vi går ut på gatan och frågar förste bästa person vi ser. Vi har tur och träffar världens snällaste kille som inte bara tipsar oss om restaurang utan också går och följer med oss till restaurangen. När vi får se vilken typ av restaurang det är så håller vi på smäller av. Det är en thairestaurang och vi har konstaterat tidigare på resan att pappa HATAR thaimat. Men vi har inte så mycket att välja på så vi går in. De håller på stänger köket och Johan ber, verkligen ber med händerna att vi ska få beställa mat och att vår pappa fyller år. Vi får det och som tur var maten hur god som helst. Pappa blev omvänd med thaimaten. Så det blev en bra födelsedag tillslut.

En väldigt kortfattad version av våran resa <3

Filmen här ovanför är en film från New York som Johan gjorde. Han hann aldrig lägga ut den på You Tube så denna film är ny. En till bit av Johan <3
 

Fler filmer från resan som Johan gjort finns här på youtube:

Los Angeles
https://www.youtube.com/watch?v=7_FZGojSo0M

Hearts Castle
https://www.youtube.com/watch?v=7_FZGojSo0M

Las Vegas/Grand Canyon
https://www.youtube.com/watch?v=YgvzwNI3uW8

Idag har däremot min hjärna svårt att ta in att vi för ett år sedan satte oss i planet och flög till USA. Vi fem. Det känns nyss och på samma gång som flera år sedan. Det var ett helt annat liv. Jag är en annan person och resten av oss också såklart. Och Johan kommer aldrig vara med på någon gruppbild mer. ALDRIG. Hur grymt får livet vara?

Ibland känns det som det var meningen att vi skulle komma iväg på den här resan. Att vi skulle få skapa alla dessa härliga minnen. Uppleva en resa som inte hör till vanligheterna. Få umgås tillsammans i flera veckor. Att vi skulle få ett sista bra minne av friska Johan. Vara som en riktig familj en sista tid och vara lyckliga. Innan allt brakade loss.

När vi var USA träffade vi väldigt mycket folk. Amerikaner är underbara, de pratar verkligen med alla och när som helst. Till och med när man står i toakön. Man hann aldrig fråga om hjälp nästan utan de frågade före om de kunde hjälpa oss. Kanske för vi såg väl ut som vilsna turister.
Ialla fall fick vi höra flera gånger att vi var en sån glad och härlig familj. Ord som var roligt att höra då men som gör ont nu. Är inte bara det som gör ont utan hela USA-resan. Hänger nog mycket ihop med att vi knappt hann bearbeta resan innan vi kastades i cancervärlden. 6 veckor efter vi kom hem fick vi beskedet att Johan hade cancer. Ett besked som inte gick att ta in. Johan cancer? Vi har ju nyss varit i USA? Johan har ju inte varit nå sjuk?


Men jag hoppas att vi någon i framtiden kan tänka på resan och le och minnas hur roligt vi hade. Att se Johans filmer utan att bryta ihop. Att se resan som den var, en resa för livet helt enkelt<3