tisdag 3 februari 2015

Uppsala

Jag försöker att inte tänka på hur det var förra året vid det här tiden. Men tankarna hittar dit ändå. För mig är inte det år sedan utan något som hände nyss men som på samma gång känns avlägset. Svårt att förklara. Känner att minnena börjar bli lite mer suddiga, alla minnen går inte runt i skallen hela tiden nu. Men vissa minnen blir inte suddiga. De har etsats sig fast i en. 

Ett sånt minne är från förra året den här tiden. Vi hade hamnat i Uppsala då. Kommer ihåg att vi var så glad att vi fick komma dit. Kände liksom att äntligen hände något. Dom 2 veckorna vi hade varit i Gävle sedan vi fick beskedet att Johan hade cancer hade varit fruktansvärda och långa. Maktlösheten av att bara vänta. Jag kommer ihåg att jag bara ville att de skulle operera bort Johans tumörer direkt. Varje dag han hade dom i sin kropp var en plåga. Så kände man i början. Sedan var man tvungen att att anpassa sig till hur verkligheten såg ut.  

Men Uppsala blev väl inte vad vi hade hoppas på. Istället blev Johan sämre. Fick bland annat otroligt svårt att äta. Hela miljön och personalen kändes inte lika bra som i Gävle. MEN vi hade en jättebra doktor som var kirurg. Hon var otroligt jordnära och positiv. Hon sa innan vi lämnade Uppsala att vi skulle ses i maj igen. Att Johan skulle få återvända till Uppsala då och få operera sig. Hon gav oss ett så stort hopp. Något som känns så konstigt i efterhand. Vi var så inställda på att komma tillbaka dit i maj. Men Johan fick aldrig ens chansen till att operera sig.




Mitt minne från Uppsala som har etsat sig fast i mig är från en eftermiddag när Johan och jag skulle vila lite. Kommer ihåg att det var väldigt mycket spring ut och in på Johans rum. Men på eftermiddagen blev det lite lugnare och Johan och jag la oss sov lite. Mamma och pappa passade på att lämna rummet en stund. Helst plötsligt när vi ligger och sover kommer det in 3 st människor. En doktor och 2 st sjuksköterskor. Doktorn som vi inte har träffat någon och som inte presenterar sig har med sig en jättestor spruta. Som hon är påväg att sticka i där Johan har sin dränageslang från bröstet. Precis där Johan hade som mest smärta. Doktorn tänker alltså bara rusa in och ge Johan sprutan utan presentera sig vad hon heter eller vad hon ska göra och varför. Hur sjukt är inte det?! Är det att behandla min bror som en människa?! Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag skriver och tänker på det här nu.

Johan som blir lika chockad som mig får ur sig ett ord. PAUS. Sedan vill han veta vem hon är och varför hon ska sticka en jättestor spruta i honom. Och säger att han måste få vakna till. Inte förrän då lugnar doktorn ner sig och ger Johan sen infon som borde vara en självklarhet. Johan var lite rädd för sprutor men han tog dom såklart om han fick en förklaring till varför. Varför han skulle få sprutan var man skulle prova ett nytt sätt att få ner Johan smärta. Så man skulle göra en lokalbedövning precis där det gjorde ont. Så han gjorde det och det var så svårt för mig att se på. Det tog sån otroligt lång tid för de tog bara lite vätska i taget.

Jag var väldigt imponerad av Johan efter det kan jag säga. Han fick ta så mycket smärta. Och ändå fick han aldrig något för det. Utan det blev bara värre och värre.
Om det fanns någon rättvisa i världen så skulle Johan ha blivit frisk.

 


9 kommentarer:

  1. Jag arbetade tillsammans med Johan på kyrkogården i Linköping. Kommer ihåg när säsongen drog igång igen 2012 och jag såg en rödhårig kille sitta i ena hörnet av matsalen. Vi blev satta i samma arbetslag och jag var så glad över att ha fått en arbetskamrat som var i ungefär samma ålder som jag ☺. Johan och jag blev bra vänner och vi hade verkligen kul när vi jobbade tillsammans. Johan var så lättsam och en sån otrolig glädjespridare. Hela arbetslaget sken upp när Johan kom till oss i Linköping! Johan hade en förmåga att ta saker och ting med en klackspark, medan jag var den mer allvarliga och grubblande typen. Han hade verkligen en bra inverkan på mig, och fick mig att bli mer som han ☺.
    Vi arbetade bara en säsong ihop, även om vi hann ses en del sommaren därpå. Kommer ihåg när jag fick se på facebook att Johan hade blivit sjuk. Man stelnade till. Kändes så overkligt. Johan och jag hann prata med varandra flera gånger under tiden han var sjuk. Senare övergick det mer till sms-kontakt, och jag förstod att han hade blivit sämre. Han hade så ont i kroppen och drabbades av biverkningar från behandlingen så som jag förstod det. Ändå försökte han låta positiv när vi pratade med varandra. Han frågade om hur det gick i mitt liv. Det är så mycket Johan för mig, detta att även när han gick igenom så fruktansvärda händelser så frågade han hur det var med mig. Så otroligt osjälvisk. Brydde sig alltid om andra.
    Vi hade så kul ihop och vi hann dela många, men alldeles för få skratt. Saknar honom väldigt mycket. Har tänkt mycket på honom den senaste tiden. Gjorde en googling på hans namn förut idag och hittade då en bild som ledde fram till den här bloggen. Hade inte sett den innan och för mig kändes det väldigt bra, men såklart fruktansvärt jobbigt, att läsa det du har skrivit. Väldigt roligt, men också väldigt jobbigt att se alla bilder på Johan. Jobbigast men roligast att se tycker jag är bilderna med Johan och Matilda. Verkligen fina bilder! Det blev ju en del snack om tjejer när vi jobbade ihop så jag kommer ihåg henne ☺. Blev så glad när Johan berättade att hon hade varit och hälsat på! Vet att han hade försökt få tag på henne.
    Tyckte så mycket om Johan och har jättesvårt att ta in det som har hänt. Brukar tända ljus till Johan lite då och då. Tänker ofta på er.
    Kram, Adam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Adam
      Vad fint av dig att skriva och tack för du tänker på oss. Betyder mycket att få höra hur du och andra upplevde Johan. Blir så glad att ni också fick uppleva den Johan vi kände. För en glädjespridare var han verkligen. Och tog livet med en klackspark. Man borde vara mer som han.

      Kommer ihåg att Johan pratade mycket om dig Adam. Han gillade verkligen dig. Och tyckte det var väldigt tråkigt när ni inte jobbade ihop nästa sommar. Vet att att han hade planer på att åka och besöka dig. Ja jag kommer ihåg att han och du hade lite kontakt när han blev sjuk. Ja så var Johan, brydde sig om andra fastän han var i helvetet själv. Det är helt otroligt egentligen. Inser man såhär efteråt.

      Vilken tur att du hittade hit. Men förstår att det är tufft med alla bilder och så. Ja bilderna på Matilda är mina favoriter också samtidigt som de är så svår och se. Det är sådär Johans framtid skulle ha sett ut.

      Förstår att det känns otroligt overkligt för dig. Allt gick så fort och sånt här ska inte drabba såna som Johan. Som vill leva så otroligt mycket. Vi i familjen fattar det inte alltid. Så hur ska det inte vara för dig och andra?

      Är bara att höra av dig om du vill. Om du vill ha några bilder på Johan eller vadsomhelst. Kram

      Radera
    2. Hej Sandra
      Tack för ditt svar. Blir jag blir glad av att höra att han pratade om mig. Känns bra på nåt sätt. Ja, det är så konstigt att det är så svårt att ta in det som har hänt.

      Tack! Ja, om det går bra för dig så skulle jag gärna vilja spara ner bilderna på Johan och Matilda på min dator.
      Kram, Adam

      Radera
  2. Hej, jag skulle gärna vilja prata med Adam om allt om det går att få kontakt. Blev väldigt rörd av det han skrev.. Kram Matilda

    SvaraRadera
  3. Hej Matilda!
    Vet inte om du menade här eller över telefon, men mitt telefonnummer är i alla fall 0735735392. Vill gärna prata jag med.

    SvaraRadera
  4. Ja förstår att det känns bra. Har för mig att Johan berättade att han och du gjorde en rabarberpaj tillsammans till jobbet. Stämmer det? Vet att vi i familjen blev väldigt imponerad att Johan hade gjort en paj, det hörde inte till vanligheterna att han bakade precis.

    Vad fint och se att du och Matilda har fått kontakt med varandra <3

    SvaraRadera
  5. Jaa det stämmer! Vi gjorde rabarberpaj i Johans kök i Hejdegården och hade med den till fikat på jobbet! :)
    /Adam

    SvaraRadera