fredag 24 april 2015

24 april

24 april för ett år sedan så var Johan, mamma och pappa på väg ner till Gävle. Johan skulle få sin 5:e behandling cellgifter och även ett svar på röntgen som gjorts en vecka tidigare. Allt kändes bra. Vi hade nyss börjat sålt kärlek hopp styrka mössorna. Som kändes så stort för oss, speciellt Johan. 

Johan var mitt i sin kamp mot cancern. Nu skulle ytterligare ett steg tas. 

 Några timmar senare är allt förändrat. Livet var för alltid uppdelat i ett före och ett efter. 


Johan fick beskedet att tumörerna istället för ha krympt eller stannat, hade växt. De hade växt så mycket att en operation inte längre var möjlig. Läkarna sa till min bror att de gav upp. Att han aldrig skulle bli frisk. Att cancern skulle ta hans liv.

Jag kunde inte föreställa mig en framtid utan min bror. Det gick bara inte. Livet var slut. Förstört för alltid. Och nu har ett helt år passerat sen den dagen. Det går inte att förstå. Hur har jag orkat sen den dagen? Hur tar jag mig ur sängen varje dag? Jag var med när min lillebror dog. När han dog i våra armar. Hur han kämpade för att fortsätta andas. Hur kan man fungera som människa efter det? Hur fortsätter man leva när det värsta som kan hända en, händer? Jag vet inte. Jag har inte svaren på det än.

Men på nåt sätt finns livet där. Det som kändes omöjligt att tänka förr. Jag vet inte vilket sorts liv ännu. Det håller jag fortfarande på och försöker komma underfund med. Men för min bror ska jag försöka leva livet så fullt ut jag bara kan. 

Kärlek Hopp Styrka

4 kommentarer:

  1. Fina Du!
    Tårarna rinner nedför mina kinder. Er historia berör. Tack för att du delar med dig.
    Dina ord gör mig till en bättre människa som värnar om mina nära och kära lite extra.
    Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Betyder mycket att höra <3 Du fick med precis de saker som jag vill med denna blogg. Och min bror som var den som startade bloggen. Han ville berätta sin historia för han ville att människor skulle uppskatta det man har. Och att livet är här och nu

      Radera
  2. "Men för min bror ska jag försöka leva livet så fullt ut jag bara kan". Det är fina ord som jag tänker ofta på, för vi, Johan, jag och David har gjort så mycket, varit med varandra så mycket och rest runt, och levt. Jag tänker att det är det minsta vi kan göra för han, och det minsta vi ska göra för han!
    Kämpa på Sandra, hälsa hela familjen att jag verkligen sänder mina styrkor till er!
    Kram Joel

    SvaraRadera
  3. Tack Joel <3 Jaa det har ni verkligen, ni har gjort så otroligt mycket tillsammans. Jag är så glad att Johan haft er som vänner. Jaa det är helt rätt Joel, det är det minsta vi kan göra. Vi som lever och andas måste göra det bästa av det. Vi måste ta den chans som Johan aldrig fick. Ingenting är omöjligt så länge man är frisk.
    Tack så mycket fina du <3 Kram

    SvaraRadera