torsdag 25 september 2014

Aldrigheten

Känner mig som en passagerare i min egen kropp. Ena stunden är det som kroppen stänger av mig. Orkar inte tänka eller känna. Blir som en robot. Nästa stund är det som att falla fritt. Allting känns bara becksvart. Ångesten kommer och kramar mig så hårt att det blir svårt att andas. Hur hur ska man kunna fungera igen? När man varit med om allt som vi varit med om?

Efter ha blivit van i 8 månader att stänga av när man börjar tänka för mycket på framtid och allt svårt är det inte så lätt att släppa fram allt nu. Man är så van att tänka, nej stopp jag får inte tänka på det nu. Johan lever, vi är här och nu. Det får jag tänka på sen. Van att vara stark för Johans skull. Men det är såklart man inte kunde stoppa sig alltid och man bröt ihop gång på gång. Om jag hade låtit tankarna farit iväg så varje gång man tänkte det på en dag så hade jag inte orkat.

Att Johan är död går inte in. Jag vet egentligen. Jag var där när min lillebror dog, jag höll hans hand. Jag såg han sluta andas. Men är som hjärtat inte vill förstå. Insikten om att han verkligen är borta har stannat någonstans längs vägen till hjärtat.

Känns som vi ska gå genom ytterligare en prövning som vi gjort i alla dessa månader. Vi ska bara klara lite till sedan kommer Johan. Och allt blir som vanligt. Att Johan aldrig kommer tillbaka är för grymt, overkligt och omänskligt. Sånt drabbar inte våran familj, sånt händer på film.

En klok kollega till mig som själv har varit med om svåra saker skrev i ett mejl till mig att vi nu liksom henne får känna den bottenlösa sorgen i att tvingas möta aldrigheten. Har inte hört ordet aldrig skrivas så någon gång och det är ett ord som jag är totalt livrädd för. Men samtidigt ett ord som beskriver så otroligt mycket.

2 kommentarer: