28 oktober

Igår var det 28 oktober. Ett datum som i alla år har varit förknippat med något bra. Tårta, presenter, lite efterlängtad tid med kusiner och släkt. Förra året vid den här tiden var lite extra bra. Så bra den kunde bli. Du hade flyttat hem från Linköping och vi hade en otroligt resa till USA att se framemot om bara några dagar. Och vi firade din födelsedag. För 28 oktober är din dag älskade Johan.

Ett år senare på samma datum är vi inte längre samma familj. Inte på långa vägar den familj vi en gång var. En krossad familj som varit med om ett krig i 8 månader som vi gick förlorande från. Oåterkalleligt.

HUR?! Hur kan livet ändra sig så fort. Från den bästa tiden i vårat liv med drömresan i USA till en ständig mardröm. Och jag får inte in min hjärna att det var ett år sedan vi klev i det här planet som förde oss till New York.

Jag ville så gärna tro att du skulle leva idag. Jag ville att du skulle bli 24 år. Jag ville att du skulle bli 25,26,27,28 år men det visste jag var omöjligt. Men 24 år trodde jag på. Man ska inte behöva gå till sin brors grav på hans födelsedag. Han ska finnas och man ska få krama om han och säga grattis. Allt är bara upp och ner. Och jag förstår mig inte på livet längre.

Johan fick iallafall en present av mig. Ett kärlek hopp styrka armband. Klart han ska ett också <3 Känns så konstigt att han aldrig hann få se det armbandet. Men jag vet att han varit stolt över oss och det armbandet.

Älskade bror du stannade som 23 år och det finns ingen rättvisa i världen för det. Varför skulle du få så kort tid här? Tycker det är jobbigt att se och läsa om gamla människor. Eller läsa om folk som jobbat över 20 år på ett ställe. Jobbat över 20 år på ett ställe medan Johan levde bara lite över 20 år. Det blir en sån träff rakt in i en insikt om vad Johan/vi gått miste om.  Jag menar inte dumt mot dom men det blir så tydligt hur absurt fel det är att Johan dog 23 år gammal när han skulle minst haft 50 år till.

Grattis på födelsedagen bästa bror <3 Vi ses i en bättre värld