tisdag 23 september 2014

Vårat älskade Lofsdalen

 I torsdags packade mamma, pappa, jag och min sambo Johan husbilen och åkte upp till Lofsdalen. Lofsdalen där vi har så otroligt mycket minnen. Minnen från många mil på skoter upp på de fina fjällen. Pappa som steker kolbullar och hans gulaschsoppa som vi ätit på isen när vi tröttnat på att fiska. Eller som vi gjorde när vi var mindre och som var det roligaste man visste. Åka på matta som pappa fäste bak i skotern. Kändes som det gick så otroligt fort när man låg där bak på mattan och man försökte för allt i världen hålla sig kvar.
Längdskidor är också något som vi gillar. Finns så otroligt fina spår att åka efter. Kommer speciellt ihåg den där gången broder och min Johan skulle åka en annan väg än mamma och mig. Broder ville absolut ta vägen ner till byn som gick lite fortare. Väldigt mycket fortare visade det sig, eftersom det var bara is och nedförsbackar. Johan ramlade och gjorde illa tummen kommer jag ihåg. Men ett äventyr rikare. Han var inte feg Johan.
Varm choklad och grillad korv ute vid något fint ställe med familjen Kopparmalms. Och på kvällarna var man sådär skönt trött efter att ha spenderat hela dagen ute och bastat.

Härliga Lofsdalen, eller som pappa säger - "Bästa stället på jorden".

Just därför blir allt så otroligt smärtsamt. För att vi har så mycket minnen härifrån. Bara bra minnen. Vet att jag har tänkt tanken flera gånger när Johan varit sjuk att vi måste få komma upp alla dit igen. Han sa det själv. Att han skulle dit igen, han skulle KRIGA sig tillbaka. Att ha dom orden med sig, inom sig finns inte ord för hur svårt det är. För det blev aldrig så. Sista gången Johan var till Lofsdalen var i januari vid trettonhelgen. Det var där och då egentligen helvetet började. Men vi visste inte omfattningen. Det var där och då mamma märkte att Johan var gul mot snön.

När vi bestämde oss för att för att försöka åka upp gjorde man det därför med blandade känslor. En del av en behövde iväg och byta miljö och den andra delen ville inte för man var rädd allt skulle bli för tufft. Men vi tror inte på att vänta för länge heller. Då bygger man upp ännu mer. Att det var höst hjälpte också till. För jag har bara varit i Lofsdalen på vintern. Så de saker vi brukar göra gjorde vi inte den här gången.

Jag är glad att vi tog oss iväg för det var skönt att få byta miljö och vara ute i naturen. Skönt att vara på ett lugnt ställe med inte så mycket folk för man klarar inte riktigt av det längre. Men det var väldigt väldigt tufft. Ju närmare vi kom Lofsdalen när vi åkte upp desto mer rann tårarna och klumpen i halsen växte. Väl framme bröt vi ihop. Vi träffade också på folk på campingen som undrade vart vi hade varit hela vintern och våren. När vi berättade blev de chockade. Tårarna rann på folk som egentligen inte känner oss. Att folk som man inte tror bryr sig så mycket är otroligt. Tyvärr har vi varit med om det motsatta alldeles för mycket. 
 
Men nu har vi allafall tagit ett steg. Vi tog oss till Lofsdalen. Och inom mig vet jag att Johan hade velat det <3







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar