Att göra någonting i allt det svåra

Känner att jag återvänder mycket till tiden i Gävle nu i juli. Det var en otroligt tuff tid. Egentligen alldeles tuff för att man som familj ska klara det. Och då hade vi fem månader bakom oss av helvete... Men jag vill berätta ett bra minne. För det har jag trots allt, hur konstigt det än låter.

Jag hade varit hem på en snabbvisit efter ha varit dygnerna runt på sjukhuset över en vecka. Var hem och laddade lite energi och fick träffa vår hundvalp Ronja. Men var samtidigt väldigt jobbigt och inte vara nära Johan och se hur han mådde. För på något konstigt sätt mådde man bättre att vara där på sjukhuset med han. Fastän han var dålig och hade ont. Hemma funderade man väldigt mycket på hur det var just nu osv. Var man på sjukhuset visste man.

I allafall så packade jag med mina pärlor som jag använder till att göra smycken när jag var hemma. Jag har haft ett stort behov under tiden Johan varit sjuk och även nu att pyssla med saker. Det är en överlevnadssak för mig. När jag pysslar måste jag koncentrera mig och de tankar jag har blir lite mer i bakgrunden. Jag packade med pärlorna för att jag tänkte att det kan vara skönt för Johan att se att det händer något. Dagarna är så otroligt långa på ett sjukhus. Och jag hoppades att kanske Johan skulle bli intresserad och kanske orka göra ett eget armband.

Tillbaka till Gävle och jag började på att pyssla med armband. Johan blev nyfiken på vad jag gjorde. Och han ville ganska snabbt testa och göra ett eget armband. Johan gillade lika som mig att vara kreativ, han använde sin kreativitet till bland annat att göra filmer.  Men första gången han provade att göra armbandet fick han i 2 st pärlor sedan somnade han mitt i när han skulle på med den 3:e. Så slut vara han. Men han fick ihop ett armband tillslut efter några dagar. Går inte förklara hur glad jag blev för lilla som kanske många tycker, att göra ett armband. Men för mig betydde det mycket. Och alla sjuksköterskor och läkare reagerade och blev minst sagt förvånad att vi satt och tillverkade armband mitt i den hemska situation vi var. Det tror jag faktiskt inte att de hade varit med om. Och det kändes så förbannat skönt att visa dom det. Att vi ger på något sätt inte upp, fastän precis ALLT är emot oss. Vi tänkte inte ligga i varsin hörn och stirra i taket. Och bara vänta på att Johan skulle försvinna från oss. Så det där armbandet är så mycket mer än bara ett armband för mig <3

Smyckestillverkning

Johans armband <3